Rädd för känslor?

Idag fick jag en bit självinsikt. Jag satt i köket och drack en kopp gott kaffe efter lunchen, medan diskade min assistent. Jag älskar att sitta och dricka kaffe i lugn och ro, ensam med mina tankar. Att ha diskande som bakgrundssorl är bara trevligt. Hur som helst, det knäppte bara till och jag fick en insikt om mig själv - jag är rädd för att visa känslor. Det trodde jag absolut inte, känslomänniska som jag är. Men jag ska här försöka redogöra för mina tankar.

Jag har så länge jag kan minnas ofta försökts tystas ned av min övriga familj så fort jag blivit upprörd eller ledsen. Med tiden har jag antagligen blivit rädd för att visa dessa känslor. Jag kanske rent utav skäms för dem. När jag blir upprörd över något som någon har sagt eller gjort blir jag skamsen och kanske rädd för att jag blev upprörd. Och då om någon säger till mig att jag är upprörd slår jag genast det ifrån mig och blir aggressiv istället. Eftersom jag på en nivå tror att det alltid är jag som gjort ett fel när jag blir upprörd, så vill jag inte erkänna det, varken för mig själv eller för den person som påtalar mitt känslotillstånd.

När jag tänker efter är det inget fel med att vara upprörd. Jag bör inte vara rädd för att vara det och bör inte heller försöka undvika det till varje pris. Det är säkert så att ibland har jag faktiskt fog för att vara upprörd. Om någon förolämpar mig eller kränker mig har jag rätt att bli upprörd och då är det viktigt att jag säger det till den personen att jag är upprörd över dennes beteende. Sen kan jag inte göra mycket mer. Det är det jag tror att jag är dålig på, att faktiskt tala om att jag är upprörd och varför. Det blir mer att jag blir upprörd och den andra personen förstår inte varför.

Nåja, det här tål att tänkas på... verkligen.